Nu ska jag försöka  göra ett nytt försök att börja skriva igen.
Känner att jag har ett behov att skriva ner lite vad jag tycker och tänker om dagarna, eftersom jag inte har någon här hemma att prata med. Tror inte att dammråttorna ger någon bra feedback på det jag säger .

Klockan är redan alldeles för mycket för att sitta uppe, har försökt sova flera gånger om, hade till och med stängt av datorn, men det gick inte i alla fall, men nu känner jag att tröttheten kommer, sakta men säkert.
Vill inte vända på dygnet allt för mycket, inte bra det.

Snart är det tre månader sen jag blev singel. Ärligt talat trodde jag aldrig att den dagen skulle komma, men det visade sig att jag hade fel. Om du hade frågat mig för 2 månader sen hur jag mådde, hade jag svarat att jag aldrig nånsin mer kommer att må bra igen eller älska någon annan. Om du frågar mig nu, så mår jag hur bra som helst, visst det gör ont ibland, men det kommer det alltid att göra, men jag kommer mer och mer lära mig leva med det. Jag kan sakna honom jättemycket ibland, men mest hans närhet, att han alltid fanns där för mig om jag behövde honom. Fanns alltid där när jag var glad, ledsen eller behövde prata med nån. Det kommer jag alltid att sakna. Visst, hans finns där för mig nu med, men det är inte på samma sätt. Jag tycker fortfarande om honom, som en vän, min allra bästa. Ingen känner mig bättre än vad han gör. Inte ens min mamma, och jag skulle inte vilja ändra på något.

 Just ju lever jag livet. Jag har många underbara vänner, vad skulle jag göra utan er? Ni betyder mer än vad ni tror. Jag bor i en jättefin läghenhet, kunde inte bli bättre, nära stan, och jag har ett jobb jag trivs med. Behöver jag nåt mer just nu? Svar nej. Så lämge jag trivs med mitt liv och mig själv så går det ingen nöd på mig. Kärleken kommer när den ska, det vet jag. ...

Nu sätter jag punkt för denna gång.